Portföljobligation är en ny typ av strukturerade produkter som ger investeraren en kapitalskyddad placering med exponering mot marknader och tillgångsslag utanför börsen.

Dessa instrument passar utmärkt för att diversifiera och därmed minska risken i en långsiktig investeringsportfölj. De ger också möjlighet till en positiv och attraktiv avkastning oavsett börsklimat. Fördelen med dessa Portföljobligationer är att man  kan sätta samman en hel portfölj av alternativa tillgångar som alla har gemensamt att de kan ge avkastning oberoende av börsen. Investeringarna är  kapitalskyddade och ges ut av AB Svensk Exportkredit (SEK). SEK är en av världens tio största emittenter av strukturerade produkter.

Initialt kommer det att erbjuder SEK  fyra olika portföljobligationer som ger exponering mot tillväxtvalutor, jordbruksprodukter, råvaror och ett absolutavkastande index. Investerare kan själva välja fördelning i sin portfölj.

Som investeringsalternativ är en statsobligation förutsägbart och i princip riskfritt. En person som köper en 10-årig kupongobligation för en miljon kronor med en fast ränta på 1,5 procent kommer få 15 000 kronor per år i 10 år. Det som gör obligationer spännande är att de även kan handlas på en andrahandsmarknad. Det vill säga, obligationerna kan säljas till andra investerare innan löptiden går ut. Därmed skapas en ny marknad med egna priser och räntor. Det är en marknad som påverkar alla, såväl individer som stater.

Pris- och ränteförändringarna på denna sekundärmarknad är i mångt och mycket kopplat till inflation och kreditrisker. Om obligationsmarknaden skräms av att ett land har exempelvis hög inflation eller stora budgetunderskott faller priset på obligationen då investerare börjar sälja av sina innehav. Endast på prisnivåer som ger tillräckligt bra ränta står köpare redo. De som vill låna pengar kommer märka att de får betala mer för sina lån samtidigt som obligationssparare ser värdet på sina innehav minska. Ett land som har investerarnas förtroende kommer se obligationen stiga i pris och därmed räntorna falla. När räntan sjunker gynnas långivare och samtidigt får sparare se sin förmögenhet öka i takt med att obligationen stiger i värde.

Ofta sker sparandet i form av långa räntefonder, det vill säga obligationsfonder.

I en lång räntefond finns dock förutom statsobligationer ofta även obligationer utgivna av kreditmarknadsbolag, bostadsinstitut och företag. Räntan på statsobligationer, det vill säga ländernas lånekostnad, påverkar även dessa obligationer.

De senaste decennierna har varit bra  för obligationssparande. Vi har haft låg inflation, stabila finanser och ett närmast orubbligt förtroende för den ekonomiska framtiden. Den låga inflationen går till stor del att härleda till globaliseringen. Billiga importerade varor från Asien och ökad produktivitet har hållt inflationen nere. Samtidigt har regeringar och centralbanker runt om i världen tydligt agerat för att bekämpa inflation. I Europa har flera länder gått med i EMU vilket inneburit minskad risk för inflation och på pappret regler för hur mycket budgetunderskott som tillåtits.

På 70-talet var scenariet snarare det motsatta. Stora budgetunderskott, men framförallt, hög inflation ledde till stora förluster för obligationsspararna. Detta irriterade investeringsmarknaden. Tunga investerare svor att hämnas genom att straffa stater som inte skötte sin ekonomi med högre obligationsräntor. De kallades för ”bond vigilantes”. Kanske är det till viss del tack vare dessa investerare som ekonomer och politiker sedan dess haft en betydligt bättre ekonomisk disciplin och inflationen världen över sjunkigt markant. I många år har obligationer varit en stabil och trygg placering. Begreppet bond vigilantes har sedan länge fallit i glömska.

År 2008 svepte ytterligare en ekonomiska kriser över världen. Redan innan krisen hade flera länder fått problem med stora budgetunderskott och statsskulder. För att överleva krisen valde länder i olika omfattning att elda på ekonomin genom stora stimulanspaket och rekordlåga räntor, vilket skapade ännu större budgetunderskott och på sikt risk för inflation. Det har fått bond vigilantes att återigen göra entré på kapitalmarknaden.

Grekland och Irland är exempel på länder som fått stora problem. Flera andra länder i Europa såsom Portugal, Italien, och Spanien har också problem vilket har gjort att man kallat dessa länder för PIIGS. Konsumtionen har vida överstigit produktionen vilket bidragit till budgetunderskott och hög statsskuld. Stimulanspaketen har gjort budgetunderskotten än högre. För att kunna finansiera underskotten kommer det runt om i världen att vräkas ut statspapper. Konkurrensen om köparna kommer vara hård vilket betyder högre räntor.

Greklands löpande underskott landade under förra året på knappa 13 procent av landets BNP och den totala statsskulden ligger numera på drygt 125 procent av BNP och växer snabbt. Den grekiska regeringen har försökt lugna investeringsmarknaden, som hittills svarat med att ställa sig skeptisk till hur Grekland ska klara sin skuldbörda. Därför har räntan på grekiska statspapper stigit kraftigt och försatt landet i en allt svårare situation. Allt fler oroas över att Grekland ska behöva ställa in betalningarna till obligationsinnehavarna. Senast det skedde var i Argentina år 2001 och sedan dess är landet mer eller mindre svartlistat på den internationella kapitalmarknaden.

”Deleveraging” är ett trendigt ord för skuldsanering och lär bli temat under kommande år. Grekland och andra länders underskott måste betalas. Stimulanspaket byts ut mot krispaket. Dessa länder tvingas strama åt sina budgetar och höja skatterna för att lugna obligationsmarknaderna. Resultatet skulle kunna bli mycket låg tillväxt och hög arbetslöshet under flera år framöver.

Risk för inflation?

Även centralbanker världen över har försökt stimulera ekonomin genom bland annat rekordlåga räntor. Centralbankerna har ett kraftigt vapen i att kunna påverka de korta räntorna. Men de långa räntorna, det vill säga räntan på statsobligationer, är svårare att påverka eftersom marknaden till stor del sköter dessa själv. I vissa länder har centralbanken trots detta försökt påverka de långa räntorna genom att köpa statsobligationer direkt av marknaden. Denna metod, som kallas för ”quantitative easining”, är en historiskt sett ganska oprövad åtgärd. De okonventionella åtgärder som centralbankerna har vidtagit skulle enligt läroboken kunna innebära en avsevärd ökning av penningmängden med betydande inflationsrisker framöver. Även detta oroar obligationsmarknaden och riskerar att pressa räntorna uppåt. Därmed skulle quantitative easining hota centralbankernas ansträngningar att erbjuda låga räntor och även höja lånekostnaderna för företag, hushåll och konsumenter.

De flesta tycks vara överrens om att marknadsräntorna kommer att stiga framöver. I viss mån är det en naturlig reaktion efter en lågkonjunktur och kan ses som ett positivt tecken på att investerare ser ljust på framtiden. Men skulle inflationen ta ordentlig fart och situationen för Grekland och andra länder förvärras kan räntona bli höga och konsekvenserna allvarliga.

Oron för stigande räntor ska dock inte överdrivas, i synnerhet inte för Sverige som har en tillsynes stabil ekonomi. Svenska obligationer ger en trygghetsstatus och det är inte orimligt att det därmed finns ett visst köptryck. Även i ett globalt perspektiv kan svag arbetsmarknad och överkapacitet i industrin göra att inflationen skulle kunna hålla sig låg. Den extremt lätta penningpolitiken har inte heller lett till att penningmängderna ökat i någon oroväckande utsträckning hittills.

Mycket tyder ändå på att statsobligationer som tillgångsslag kommer ha svaga år framför sig och långa räntefonder kan bli en relativt dålig placering.

P/E-tal är nog det mått som används mest för att jämföra och värdera aktier. Ordet kommer från engelskan som så många andra finanstermer och står för ”Price Earnings ratio”

P/E-tal är en akties aktuella börskurs dividerat med företagets vinst per aktie:

Oftast använder man förväntad vinst nästa kvartal eller nästa år men man kan även  använda vinsten från senaste rapporten. Detta nyckeltal används som sagt ofta vid värdering av ett företag och ger en enkel bild av om en aktie är högt eller lågt värderat i förhållande till dess vinst.

Bolag i mogna branscher som t ex banker ska enligt många ligga runt 10 i P/E-tal, d v s bolaget värderas till 10 årsvinster. Bolag i nyare och mer tillväxtorienterade branscher har ofta mycket högre P/E-tal.

Med PE tal kan man avgöra hur lång tid det kommer att ta innan man eventuellt har fått tillbaka sin investering i bolaget oavsett de kommande aktiekurserna.
Låt oss ta ett exempel: Om ett företags aktie idag ligger på 6,50 kronor aktien. Företaget gjorde 2009 en vinst per aktie på 1,04 kronor så P/E = 6,50/1,04 = 6,25. Slutsatsen av detta är att det kommer att ta 6,25 år innan du har fått tillbaka din investering förutsatt att vinsten kommer att ligga kvar på samma nivå och att företaget väljer att dela ut hela vinsten dessa år.
Det är viktigt att tänka på att företagen har möjligheter att med redovisningstekniska åtgärder justera vinsten både uppåt och nedåt och detta kan medföra att P/E talet förvrängs.
Det krävs också att man väger in fler faktorer när man värderar aktier och gärna jämför PE tal mot andra företags PE tal i samma bransch.
Ett lågt PE tal medför inte alls säkert att kursen går uppåt. Det är också svårt att jämföra PE tal mellan olika branscher.