Definitionen av pengar är ”ett allmänt accepterat betalningsmedel”. En mer filosofisk definition skulle kunna vara att pengar är en ide om att allt går att byta mot allt annat. Pengar har pekats ut från att vara roten till allt ont till att vara den bästa uppfinningen som gjorts. För mycket av dagens samhälle hade inte fungerat alls utan utvecklingen av pengamarknaden.

Definitionen av pengar är ”ett allmänt accepterat betalningsmedel”.  En mer fiosofisk definition skulle kunna vara att pengar är en ide om att allt går att byta mot allt annat. Pengar har pekats ut från att vara roten till allt ont till att vara den bästa uppfinningen som gjorts. För mycket av dagens samhälle hade inte fungerat alls utan utvecklingen av pengamarknaden.

Vi vet inte när eller var pengar uppstod. Man vet att det började med en byteshandel med fasta bytesmedel som t.ex. snäckor och metaller som sedan utvecklades till mynt och sedemera sedlar för att idag främst vara digitala noteringar av skuld och värdetillgångar, en form av virtuella pengar som enbart bibehåller sitt värde så länge majoriteten litar på dess värde.

Och det var också så utvecklingen av pengar började. Som ett mätinstrument för skuld.  Redan på 3000-talet f.k.  i  mesopotamien antecknade man på lertavlor vad folk var skyldiga varandra, en form av kreditpengar.

Det första myntet man känner till är från kung krösus av Lydiens rike i västra turkiet år 625 f.k. och var gjort av elektrum en naturligt förekommande metall som är en legering av guld och silver. De första guldmynten är från 550 f.kr. För att underlätta flervägs byteshandel började man massproducera en form av betalningsmedel, s.k. värdemynt. Deras värde motsvarande dess metallvärde.

Efter hand har metallvärdet återgått till förtroende. När metallmynten kunde väga upp mot 20kg blev systemet inte lika smidigt längre. Man började då med ett system där man kunde växla in sina metallmynt mot papperskvitton som angav metallvärdet som man lämnat in.

Istället för att gå och lösa ut sin metall vid varje handelstillfälle lämnade man över värdekvittot som angav vilket metallvärde man förfogade över. Och istället för att växla metallerna direkt började man växla dessa kvitton med varandra. De första bankirerna var alltså guldsmeder som började förvara guld och andra metaller åt sina kunder. Efter hand fick kvittona eller banksedlarna standardiserade former och fasta valörer och olika säkerhetsstämplar och orneringsmönster. Världens första standardiserade banksedlar började alltså tillverkas i Sverige i slutet av 1600-talet av Stockholms banco. Men man kunde hela tiden gå och begära ut sin metall.

1:a världskriget krävde dock mer pengar än vad ländernas statskassor hade tillgång till. Man började trycka mer pengar för att kunna finansiera ländernas armeer. Mer pengar än vad man hade teckning för. Detta skapade hyperinflation.

Efter andra världskriget kopplades alla större valutor till dollarn som kopplades till guldet. 1968 frikopplades dock dollarn från guldet. Sedan dess kan pengar tillverkas utan att det finns något reelt värde bakom.

Ett lands centralbank svarar för pengarnas värde och tillverkar sedlar och mynt.

De flesta pengar skapas som krediter och bygger på att alla har förtroende att dessa kan användas som betalningsmedel.

Under de senaste 100 åren har vi sett en kraftig ökning av kreditvolymen. Det ökar riskerna för finansiell obalans. De svenska bankerna behöver t.ex. enbart ha 10% av det de lånar ut som eget kapital. Man räknar med att bara en liten del av pengarna ska vara i omlopp samtidigt.

För att pengainjektioner inte ska urholka förtroendet för pengarnas värde används reporäntan som verktyg för att balansera pengaproduktionen.

Genom att ändra räntan kan man ändra efterfrågan på krediter. Hög ränta ger lägre efterfrågan och därmed mindre produktion av pengar. Ett lands riksbank  bestämmer räntan, priset på lånen eller med andra ord priset på pengar.

Riksbankens reporäntan är riktsnöret för alla räntor. Reporäntan är det som privata banker betalar för att låna från riksbanken. Reporäntan påverkar i sin tur andra räntor i samhället.

Under 1980-talet tog universalbanker form och bankerna avreglerades. Bankerna började också tjäna pengar på valutaväxling, värdepappershandel och utveckling av finansiella instrument.

Utöver det så lånar bankerna pengar mellan varandra. Den ränta bankerna i Sverige betalar sinsemellan, interbankräntan eller stiborräntan bestäms kl. 11 varje dag av sveriges fem största banker.

Över natten kan bankerna sedan placera den återstende pengabufferten hos riksbanken alternativt låna pengar av riksbanken över natten. Genom snabba lån bankerna emellan kan de ytterligare tjäna pengar på krediterna utan att frångå kravet på att ha 10% av krediterna i likvida medel.

Att de stora skulderna i länderna i södra europa är ett problem är allmänt känt. Men faktum är att de ekonomiska problemen i många fall är värre än redovisat, vilket IMF-ekonomen Timothy C. Irwin uppmärksammade i en studie publicerad i april 2012, men som det talats väldigt lite om.

Lån som inte behöver tas upp i statens balansräkning
Genom att ta över pensionsåtaganden för offentliga eller privata företag kan länder låna dolt då framtida pensioner inte räknas som skuld i balansräkningen. T.ex. har Portugal  så sent som i december 2011 tagit emot 6 miljarder euro från fyra av landets största banker mot att den tog över en del av bankernas pensionsåtaganden. Detta som ett led i målet att nå ett bugdetunderskott på max 5.9 procent av BNP. Året innan gjorde man en liknande affär med bolaget Portugal Telecom. Allt utan att dessa skulder redovisas som statens skuld.

Ett annat sätt är att låna pengar genom s.k. swappar som bland annat används för att växla ränteflöden i olika valutor. I ett normalt swap-kontrakt ska det förväntade nuvärdet av de betalningsflöden som utbyts mellan två parter uppgå till samma summa, varför ingen skuld uppstår. Men genom att manipulera de växelkurser som används i kontrakten går det i praktiken att skapa ett lån. Detta lån klassas dock som ett derivat och behöver inte tas upp i en stats balansräkning.
Strategin har bland annat använts av Grekland som med hjälp av den amerikanska storbanken Goldman Sachs dolde 5,3 miljarder euro i skulder, motsvarande 2,3 procent av landets BNP under åren 2001-2007.

Värdepapperisera framtida intäkter
Länder kan få tillfälliga tillskott till statskassan genom att värdepapperisera framtida intäkter. Det vill säga de ger ut värdepapper där betalningarna garanteras av vinster från någon statlig verksamhet. Grekland har exempelvis gjort värdepapper av av allt från lotteriintäkter till flygtrafikavgifter och EU-stöd medan Portugal värdepapperiserat skattefodringar.
Detta ger ett tillfälligt tillskott till statskassan, men berövar länderna framtida intäkter.

Outsourca offentliga investeringar eller lägga kostnader i dotterbolag 
Genom att låta privata bolag genomföra investeringar i infrastruktur, så kallade koncessioner, och låta bolagen få betalt från projektens kassaflöden, exempelvis tullar från en väg. Detta har visat sig minska underskotten på kort sikt, men  på längre sikt har underskotten ökat mer än vad som hade varit fallet om staten själv hade finansierat projekten och tagit andra intäkter. Metoden är vanlig i Chile men har även använts i Europa.

Ett alternativ är att regeringen utför investeringar via olika former av dotterbolag som inte ingår i räkenskaperna. I den grekiska redovisningen ingick t.ex. tidigare inte en del buss- och järnvägsbolag.  När EU:s statistikmyndighet Eurostat sedan klassade om tillgången ökade Greklands skuld med 18,2 miljarder euro, motsvarande 7,8 procent av BNP.
Ett annat exempel är Irländska Nama, som är en sorts skräpbank dit bankernas problemfyllda fastighetstillgångar sålts till rabatterade priser i utbyte mot statsgaranterade obligationer. Genom att Nama delvis ägs av irländska banker bidrar konstruktionen inte till att höja Irlands skuld.
Även tyska finansdepartementet har argumenterat för att dess bankstödsenhet, Erste abwicklungsanstalt ska klassas som att den står utanför regeringen, men det har underkänts av Eurostat.