Det är dyrt att vara fattig. Det mest påtagliga är kanske att den som är fattig, eller som har låg inkomst får betala högre ränta på lån. Man blir alltså hänvisad till dyra blancolån medans den som har tillgångar kan använda t.ex. ett hus, bil eller andra värdeföremål som säkerhet vilket ger en lägre ränta.
De flesta har visserligen något värdeföremål som de kan pantsätta t.ex. på en pantbank för att få pengar i handen, men även här kan det vara relativt hög ränta och om man inte har pengarna att betala tillbaka inom en avtalad tid säljs föremålet av pantbanken.
Hushåll som har det knapert ställt spenderar också mer pengar på förbrukningsvaror med lång hållbarhet t.ex. toalettpapper än vad rika gör. Det visar en studie vid Ross school of business vid Michigans universitet.
Låginkomsthushåll spenderar mer antagligen mer på denna typ av varor eftersom de inte har råd att köpa storpack, vilket skulle spara pengar över tid.
Dessutom görs inköpen när behovet uppstår, vilket innebär att köparna inte kan spara pengar genom att utnyttja reor och erbjudanden. Till skillnad från de mer välbärgade hushållen som kanske köper ett storpack när det är billigt.
Men antagligen hänger sambandet även ihop på ett annat sätt. Att en av orsakerna till skillnaden mellan rika och fattiga beror just på konsumtionsvanor. De som inte är intresserade av att hushålla med pengarna har mindre pengar kvar än en som är ekonomisk och sparsam. Och sedan uppstår en negativ respektive en positiv spiral där den fattiga till slut inte har möjlighet att göra val som skulle vara ekonomiskt gynnsamma.